Vad är skillnaden mellan aktiv och passiv PFC?

Active Power Factor Correction (Aktiv PFC) och Passive Power Factor Correction (Passiv PFC) är två olika metoder som används för att förbättra effektfaktorn hos elektriska system, särskilt i elektroniska enheter och strömförsörjningar. Effektfaktor är ett mått på hur effektivt elektrisk effekt används och definieras som förhållandet mellan verklig effekt (i watt) och skenbar effekt (i volt-ampere). 

Aktiv PFC  
Aktiv PFC är en mer avancerad och effektiv metod för effektfaktorkorrigering. Det involverar användningen av aktiva elektroniska komponenter (t.ex. krafttransistorer och styrkretsar) för att aktivt forma den ingående strömvågformen och anpassa den närmare spänningsvågformen. Detta hjälper till att minimera fasskillnaden mellan spänning och ström, vilket resulterar i en högre effektfaktor. 

Fördelar med aktiv PFC: 

• Högre effektivitet och bättre effektfaktorkorrigering jämfört med passiva metoder.
• Lämplig för ett brett spektrum av inspänningar och belastningar.
• Minskad harmonisk distorsion i ingångsströmmen.

Nackdelar med aktiv PFC: 

• Generellt mer komplexa och dyrare att implementera jämfört med passiva metoder.

Passiv PFC 
Passiv effektfaktorkorrigering (passiv PFC) innebär användning av passiva komponenter som t.ex. kondensatorer och induktorer för att förbättra effektfaktorn. Dessa komponenter är parallellkopplade eller seriekopplade med lasten för att korrigera fasskillnaden mellan spänning och ström. 
 
Fördelar med passiv PFC: 

• Enkelhet och lägre kostnad jämfört med aktiva metoder.
• Adekvat effektfaktorkorrigering för vissa applikationer.

 Nackdelar med passiv PFC: 

• Lägre verkningsgrad och mindre effektiv effektfaktorkorrigering jämfört med aktiva metoder.
• Mindre lämplig för ett brett spektrum av inspänningar och belastningar.
• Kan införa harmonisk distorsion i ingångsströmmen.